Aipel

Hasselmus (Muscardinus avellanarius) är en liten gnagare som förekommer bland annat i svenska lövskogsbiotoper. Den hör till familjen sovmöss. Hasselmusen är den enda arten i släktet Muscardinus. Hasselmusen är Närkes landskapsdjur.

Vikten ligger under sommaren mellan 17 och 20 gram. Den ökar fram till vinterdvalan till 30 eller 40 gram. Övervintringen sker mellan oktober och april/maj.

Musen blir omkring 7 cm lång, därtill med en svans av ungefär samma längd. Den långa svansen är i jämförelse med andra småmöss svansar ganska långhårig och påminner lite om en ekorres. Hasselmusen är gulbrunaktig eller rostgulaktig på ovansidan, med svarta spetsar på stickelhåren. Den är ljusare på kroppssidorna och på undersidan blekt rostgulaktig, utan färggräns, samt vitaktig på hakan, strupen och bröstet.

Kort nos, rundade öron och stora “snälla” ögon, gör att den har ett “sött” utseende. Den är anpassad till trädklättring genom att den har stor gripförmåga och rörlighet i tårna.

Hasselmusen har fyra kindtänder i varje käkhalva. Med undantag för den främsta har de platta kronor, med fem till sju tvärställda emaljslingor.

Sitt sommarbo, som är byggt av löv, mossa, torrt gräs ormbunkar m. m., fäster hasselmusen på grenarna av någon tät buske, upp till 5 meter över marken. Vintern tillbringar den däremot i ett väl ombonat bo under trädrötter, i trädhål o. s. v. Under vinterdvalan minskar kroppstemperaturen tydlig.

Födan utgörs av bok- och ekollon, hasselnötter, bär och andra växtdelar. Dessutom äter hasselmusen insekter, fågelägg och mindre ryggradslösa djur. Den är alltså en allätare.

Hasselmusen får ungar två gånger per år, 3-6 ungar per kull. Dräktigheten varar i 22 till 24 dagar. Honan har fyra par spenar och ungarna dias ungefär en månad. Kort efteråt blir ungarna självständiga.

Individerna blir ofta 3 till 5 år gamla.

Hasselmusen vistas huvudsakligen i träd. Varje individ har ett revir med en radie på 150 till 200 meter. Reviret markeras med urin och sekret från analkörtlarna.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

(Erinaceus europaeus) är en vildlevande art som tillhör familjen igelkottar (Erinaceidae). Den har en västpalearktisk utbredning, är beklädd med taggar, lever av insekter, maskar och mångfotingar. De drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men verkar numera återhämta sig.

När igelkotten blir fullvuxen vid två års ålder har den en längd på 22–30 centimeter varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, väger de upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan när alla reserver är förbrukad väger de istället bara 350 gram.

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Lövgroda eller vanlig lövgroda (Hyla arborea) är en art i familjen lövgrodor (Hylidae).

Den finns i större delen av södra och centrala Europa med nordgräns i höjd med södra Jylland, södra Skåne och sydligaste Litauen. Den saknas i större delen av Ryssland.Östgränsen går från västra Vitryssland, större delen av Ukraina, Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan. Den är enda företrädaren för familjen i Nordeuropa. I Sverige finns den endast i södra Skåne, och där endast sällsynt. Den dog ut i östra Skåne på 1940-talet. I Sydskåne har den gått framåt på senare år, och togs 2005 bort från svenska rödlistan. I dag (2006) beräknas populationen i Skåne vara omkring 30 000 par.

I övriga Norden finns den endast i fem områden i Danmark; på Bornholm, på Fyn, på Als och i Sydostjylland.

Den är gräsgrön på ovansidan, med ett svart, ofta gulkantat streck på sidorna, på undersidan vitaktig. Hannen har brun strupe, som kan blåsas upp till en stor boll. Kroppslängden kan uppgå till 5 cm.

Lövgrodor lever i träd och buskar. Äldre lövgrodor kan ofta klättra högt upp i lövverket, medan de yngre håller sig nära marken. Den hoppar med stor skicklighet från blad till blad och fångar insekter (även larver). Den undviker alltför tät och mörk skog.

Leken och yngelutvecklingen sker i stillastående vatten som sjöar, dammar och sankmarker, ibland även i mindre vattensamlingar som diken och pölar. Under parningstiden, som i Danmark och Skåne infaller under april till juni, kväker hannarna flitigt, särskilt nattetid. Också senare under sommaren kan man höra dess klingande läte, som kan höras på minst en kilometers håll.

Lövgrodan blir könsmogen vid omkring 3 års ålder, och kan normalt bli upp till 9 år gammal. I fångenskap har som mest 22 år uppnåtts.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Kopparödla (Anguis fragilis) är en art i familjen kopparödlor. Eftersom den helt saknar yttre extremiteter och därför till utseendet påminner om en orm kallas den ibland för kopparorm eller ormslå; i Ingå i Finland etterslå.

Utbredningsområdet sträcker sig över stora delar av Europa och delar av sydvästra Asien och Kaukasus bort till Västsibirien. I söder går den till Turkiet, samt i sydöst till nordvästra Iran. I Europa saknas den dock på Irland, i södra Spanien och längst i norr.

I Sverige förekommer den i hela Götaland, Svealand och längs norrlandskusten upp till Skellefteå. I Norge finns den längs sydkusten, från Bergen och upp längs området kring Oslofjorden. I Finland finns den i den södra delen, med nordgräns ungefär till Vasa och Kuopio. Den saknas dock på Åland, med undantag för några öar längst i söder. Med undantag för några mindre öar, finns den i hela Danmark.

Den saknar helt yttre extremiteter. Hela dess kropp är metalliskt glänsande, på ovansidan brun- eller gråaktig, på undersidan mörkt svartblå. Kroppen är långsträckt och rund, nästan cylinderformig. Stjärten är längre än huvudet och bålen sammantagna. Hela kroppslängden kan uppgå till 50 cm. Fjällen är släta och rundade och har inre förbening. Tänderna är bakåtriktade och långa, med en svag ränna på främre periferin. Ögonen är väl utvecklade. En del gamla djur har blå fläckar. Kopparödlan är känd för att kunna bli mycket gammal; det påstås att den är den mest långlivade av alla ödlor och att den blir omkring 30 år i vilt tillstånd och upp till 54 i fångenskap.

Den lever bland buskar, i mossa, bland nedfallna torra löv, under stenar och på andra liknande platser. Ungdjur lever främst under mossa och löv, medan de vuxna djuren rör sig mer öppet.

På senhösten borrar den ned sig i jorden och ligger där i dvala under vintern. Den föder levande ungar som är omgivna av ägghinnorna, som de strax därefter spränger sönder.

Den äter framför allt sniglar och daggmaskar. Dessutom kan den ta insekter, tusenfotingar och spindeldjur. Ibland tar den också gråsuggor och andra kräldjur; kannibalism förekommer.

Kopparödlan är, i likhet med alla andra grod- och kräldjur i Sverige, fridlyst sedan år 2000. Den är även totalfridlyst i Norge, medan begränsad insamling för studiesyfte är tillåten i Danmark och i Finland. I Storbritannien är det sedan 1981 förbjudet att skada, döda eller handla med kopparödlor. Kopparödlan är liksom de två andra ödlearterna i Sverige helt ofarlig, men på grund av dess yttre likhet med en orm är det många som tror att den är giftig. Detta är dock fel. Kopparödlan har inget gift.

Ulf Aipel

Källa: Wikipedia

Knubbsäl (Phoca vitulina) är en art i familjen öronlösa sälar som förekommer huvudsakligen i norra Atlanten, norra delen av Stilla havet och Nordsjön. Den lever även vid Sveriges kustlinjer vid västkusten och i södra Östersjön.

Sälen är i jämförelse med andra öronlösa sälar liten och slank och har ett klotformigt huvud. Ett tydligt kännetecken är de V-formade näsborrarna. Honan är omkring 140 centimeter lång och väger cirka 100 kilogram. Hannar når vanligen en vikt upp till 130 kilogram (undantagsfall upp till 253 kg) och är upp till 195 centimeter långa. Pälsen är ljusgrå eller brungrå med mörka fläckar, men uppvisar geografiska variationer. Sälen har ett tjockt späcklager. Den har en “uppåtnäsa” i profil.

Knubbsälen simmar väldigt bra och kan dyka ner till 200 meters djup och stanna under vattnet i 30 till 45 minuter men vanligen stannar den bara 5 till 10 minuter under vattenytan. Pulsslaget minskar till omkring 20 slag per minut vid långvariga dykningar i motsats till 150 slag normalt. Vuxna knubbsälar äter nästan bara fisk och vid Sveriges västkust är det till 80 procent torskfiskar. En individ äter 3 till 5 kg fisk per dag. Ungarna tar också skaldjur och blötdjur. I vattnet jagar de ensamma men på land ser man ofta små grupper. Där lever de inte socialt med varandra utan reagerar aggressivt när de blir rörda av ett annat djur. Knubbsälar föredrar skyddade sandbanker och skärgårdar.

Parningen sker i vattnet. Flera hannar provar samtidig att komma på honans rygg. I början motsätter sig honan och biter mot hannarna eller tar till flykten. Till slut är bara en hanne kvar som biter i honans nacke för att lugna honan. Själva parningsakten varar i cirka tre minuter. Hos knubbsälar finns inga monogama relationer och de etablerar inte heller en harem som det är känt från andra sälar.

Efter 8 till 12 månaders dräktighet föder honan en enda unge. Kuten väger vid födseln cirka 9 kilogram och är omkring 85 centimeter lång. Den dias knappt fem veckor och måste sen klara sig självständigt.

Knubbsälar blir ibland 30 till 35 år gamla.Vanligen blir honor äldre då hannar förlorar mycket energi när de strider mot artfränder av samma kön. Hannar blir därför sällan äldre än 25 år.

Borderterrier (grupptillhörighet: FCI-nummer 10, grupp 3, sektion 1. Terrier) är en hundras som härstammar från dalgångarna i Cheviotbergen, i gränstrakterna – “The Border District” – mellan Skottland och England. Därav namnet borderterrier, av engelska border som betyder ‘gräns’. Rasen togs ursprungligen fram för att arbeta vid grytjakt på rödräv. Därför är rasen mycket tuff och envis för sin storlek, och kan uppträda aggressivt mot andra hundraser. Borderterriern kan däremot bli mycket kärvänlig mot katter som behandlar den väl, och brukar även komma väl överens med rasfränder.

Borderterriern ska vara rörlig, uthållig och kunna gå i gryt. Huvudet skall likna en utters med ett kort och kraftigt nosparti. Rasen ska ha små, v-formade öron som ligger framåtvikta tätt intill kinderna. Kroppen bör vara smal och ganska lång, men ändå muskulös. Svansen ser ut lite som en morot; ganska kort och tjock vid roten, därefter avsmalnande. Den ska vara högt hållen, men inte böjd över ryggen. Pälsen skall vara sträv och tät, med tätt intilliggande underull.

Vikten för hanhundar ska enligt rasstandarden ligga på 6–7 kg och för tikar 5–6,5 kg, men i verkligheten är genomsnittsvikten dessvärre något högre. Idag är det inte ovanligt att en tik väger runt 8 kg och en hanhund omkring 10 kg, vilket är till stor nackdel vid grytjakt.

Borderterriern härstammar från äldre terrierraser, även de anpassade för jakt. Borderterriern användes först som skadedjursbekämpare, främst på räv. Den skulle den orka följa jaktlaget under en hel dag, och ändå ha krafter kvar att gå ner i gryt om räven tog sin tillflykt dit. Därför behövdes en högbent, snabb och uthållig hund som var tillräckligt smidig för att ta sig igenom trånga passager. Den skulle också vara intelligent och självständig, samt kunna samsas med andra (jakt)hundar i flocken.

Borderterrierns förespråkare dröjde länge med att få borderterriern godkänd som ras av brittiska kennelklubben, eftersom de var rädda att hunden skulle hamna i fel händer, bli en utställningshund och förlora sina ursprungliga jaktegenskaper. När rasstandarden år 1921 slutligen fastslogs och godkändes så byggde den därför helt på hundens funktion som snabb och uthållig grythund, vilket den fortfarande gör.

Borderterriern är egensinnig, självständig, godmodig och ettrig. Den är dock en av de mest lättskötta hundraserna och kräver sällan vård av veterinär eller liknande. Rasen har inte haft problem med inavel eller ärftliga sjukdomar. Den kräver inte mycket borstning eller trimning, och kan genom träning och positiva upplevelser bli väldigt snäll mot barn och katter som lever inom familjen. Utanför familjekretsen ser den ofta katter och andra smådjur som jaktbyte. En borderterrier samsas och leker gärna med andra hundar. Den startar sällan slagsmål men går heller sällan undan om den blir provocerad. Med tydliga regler och positiv respons kan den bli en utmärkt familjehund. Storleken gör den också behändig, och man får “mycket hund i liten förpackning”. Borderterriern är en populär agilityhund, där den är snabb och följsam. Den är lättlärd och vill gärna vara sin förare till lags och passar därför också bra att träna lydnad med.

Borderterriern har det för foxterriersläktingar typiska dualistiska lynnet. De kan arbeta mycket hårt och är mycket uthålliga, men kräver inte mycket motion för att trivas. I förhållande till andra hundar besläktade med foxterrier är borderterriern något mer social gentemot människor. Detta anses ibland bero på att borderterriern länge varit både sällskaps- och jakthund medan t.ex. foxterrier och jackrusselterrier länge varit utpräglade jakthundar.

Ulf Aipel

Berguv (Bubo bubo) är en av världens största ugglor. Den förekommer i större delen av Europa och Asien. Det finns fossila fynd av släktet Bubo som är över 40 miljoner år gamla.

Berguven är 59–73 cm lång och dess vingspann är 138-170 cm.^[3] och väger 2-4 kilo. Den benämns ofta som världens största och tyngsta uggla men de ungefärligen jämnstora ostasiatiska arten Blakistons fiskuv (Ketupa blakistoni) är i genomsnitt något större och lappugglan kan vara längre och kategoriseras därför ibland som den största.^[4] Utmärkande är dess tydliga örontofsar och orange iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd eller orolig, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte i flykten som är kraftig, stadig och påminner om en stor vråk. Till skillnad från vråkarna är dock berguvens vingar mer kupade i glidflykten.

Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova.

Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad, dock är huvudet fortfarande beklätt med dun och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar.

Läte

Sången framförs av hanen och hörs främst på vårvintern (men även ibland på hösten) och är ett mycket djupt tvåstavigt hoande, “oo-hoo”. Andra stavelsen på ropet är betydligt lägre. Sången kan höras upp till 4 kilometer vid goda väderförhållanden. På det längsta höravståndet hörs endast den första tonen. På nära håll kan den låta förvånadsvärt lågmäld. Locklätet hörs av honan och är ett skrovligt skällande läte, rhäeff , den har också ett trutlikande orosläte. Varnar gör fågeln med ett skällande ka. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt tju”ysch, som hörs under nätter i augusti.

Ulf Aipel

Tiger, Panthera tigris, är ett kattdjur som endast lever i Asien och Oceanien. Tigern är det största nu levande kattdjuret.

Namnet tiger kommer ifrån det grekiska ordet tigris som troligtvis står i sammanhang med det avestiska ordet för pil, tigri. Ordet syftar på djurets höga hastighet.

De flesta tigrar lever i fuktig tropisk och subtropisk lövskog, men finns även i tempererade löv- och barrskogar. I denna miljö utgör pälsens mönster bra kamouflage. Tigern är en god simmare och badar ofta. Den jagar ensam och äter främst medelstora djur ur familjerna svindjur och hjortdjur, men tigern är opportunistisk och äter det den kommer över, så dieten inkluderar även fisk, fåglar, insekter, amfibier, reptiler, gnagare, piggsvin och primater. Människan är den enda art som utgör något allvarligt hot mot tigern. Tjuvjakt och människans omvandling av miljön i de områden där den lever har tillsammans reducerat tigerpopulationerna kraftigt, så att den nu räknas som starkt hotad.

Ulf Aipel